Men det går ju så himla bra :-)

Bailarino har blivit så duktig. Igår fick vi för oss att prova lite öppna och sluta. Han nappade genast på idén och öppna gick riktigt bra. Slutan var svårare, men han kämpade på. Han verkade tycka att det var otroligt skönt dessutom. Han blev så mjuk och fin och tog ett djupt andetag och mjuknade i hals och nacke.

Ingrid har ingått i Acianos fan-club, fast igår sa hon ”men han är ju så duktig så man blir rent tårögd” Ja, tänk för att han är det!

Och han som var så omöjlig för bara någon månad sedan när tänderna skavde. Inte så konstigt i och för sig, men att det kan bli en sådan skillnad! Han har ju alltid smakat av grimmor, grimskaft, borstar, jackor osv. Även detta är nu helt borta. Han har blivit vuxen kanske? Och fått mjuka bissingar.

Han var ett telefonsamtal ifrån att bli befriad från sina ädlare delar. Men icke nu. Vilken himla tur att det inte gick att kastrera i stallet. Allt händer av en orsak. Det är jag övertygad om.

 

Annons

Elvakaffet smakade extra bra idag

I Skåne fyker det. Vilket innebär att 2 cm snö förvandlas till minst 50 cm djupa drivor. Vi har pulsat runt lätt svettiga.

Hingstarna körde sin vanliga galopp längs staketet, men orkade bara två vändor i djupsnön. De blir välmotionerade.

Tjejerna har badat. De var helt lyriska och slängde sig ner hela gänget och rullade sig vällustigt.

Hoppas det snöar lite under dagen för det finns ingen bättre ryktning. Snön lyfter upp all smuts och det är bara att dra av med en piggborste.

Ljuset är underbart. Är jag lite glad? Ja, så länge det är frysgrader är jag det 😉

http://www.gustavsborg.com

#PRE #andalusian #stallion #hingst #ridning #dressyr #riding #spanishhorse #spansk #hästar #häst #AR

 

 

Det har varit tungt, men jag tror att det vänder :-)

Azora är min snälla ridhäst. Hon tar hand om mig och jag känner mig trygg med henne. Men det har varit strul sedan en lång tid tillbaka. Uttrycket ”ingen hov, ingen häst” har jag verkligen fått erfara stämmer.

I somras hände något med henne, som gjorde henne mycket sjuk. Vi var inte säkra på vad det var, men hon var mycket dålig och jag trodde för ett tag att jag skulle mista henne.

Min första misstanke var knotten, som då var helt överdjäkliga. Men vi var ju inte säkra. Kunde hon ha ätit något, men varför blev då ingen annan i samma hage sjuk? Tankarna flög fram och tillbaka.

Efter ett tag hände något med ena hoven. Antagligen en hovböld som öppnade sig och en bit av trakten var helt av. Jämmer och elände.

För att göra en lång historia kort så fick jag gjort en mananalys. Jag vet inte helt säkert om jag tror på det, men läget kändes hopplöst och jag var beredd att gripa varje chans att få henne bättre.

Analysen visade förgiftning av knott. Jag hade inte berättat något om henne när jag skickade iväg manprovet. Kontentan av detta tar jag som att ett gott hästöga och att man kan sina hästar är lika mycket värt som analyser 😉 Dessutom tycker jag nog att det ordinerades lite för mycket medel. Fast det är en annan historia. Jag är väldigt tacksam för hjälpen och glad att jag kom på rätt spår.

Detta gjorde att jag blev återförsäljare av AME produkter. Azora blev nämligen raskt mycket piggare.

Nu går hela gänget på Biopromin (vitaminer/mineraler). Jag vill inte sälja något som jag inte själv provat och fått bra resultat med. Divina har lite körig mage och provar magkuren. Mycket intressant. Ytterligare två hästar startas på kuren nu i veckan.

Divina älskar sitt pulver. Hon slickar krubbar fullständigt ren och tigger om mera!

Jag återkommer med mer resultat om det kan fixa hennes mage.

 

 

Fortsättning på problemhästartikeln

Jag har sällan haft så många läsare som på problemhästinlägget. Det verkar fortfarande vara ett vanligt problem bland oss hästägare/ryttare.

Här kommer fortsättningen och OBS! detta skrev jag för många, många år sedan. Hästen i fråga lever inte längre. Vi köpte mycket riktigt ett sto och en annan ras, PRE, och det har vi aldrig ångrat. Sorry svenska halvblod, men det blir nog aldrig något av den rasen hos oss igen.

En sak till. Jag säger att man/jag nog väljer en likadan häst igen. Men nej, det gjorde jag inte och kommer aldrig att göra. Numera vill jag ha en okomplicerad tillvaro med mina hästar.

Fortsättning på artikeln jag skrev till TTEAM-tidningen.

Jag har fått många positiva reaktioner på min lilla artikel ”Leva med problemhäst” i förra numret. Någon sade att ”det kändes som det var min häst du skrev om”. Så jag antar att jag inte är ensam om ”problemet”. Därför måste jag nu berätta att JAG HAR GALOPPERAT MED BARA LASSORING. Har ni sett en fem-åring på första ridlägret, när hon fått galoppera, så har ni även bilden av mig. Hade jag inte haft hjälmen hade mungiporna mötts i nacken. Ni som redan provat detta fantastiska vet ju att det går faktiskt lite långsammare än med träns och att man faktiskt kan reglera farten ganska bra. (Åtminstone på inhägnat område).

Ibland undrar jag vad som gör att man väljer en viss häst. Jag är övertygad om att det är ett gäng knäppskallar (dvs sådana som jag) som skulle välja precis en likadan häst igen nästa gång. När man väl har kommit så långt som jag nu gjort, efter fyra år, så har man ju fått en häst som betyder väldigt mycket och som man har ett starkt förbund med. Då är det nästan omöjligt att tänka sig en häst som man inte behöver ”jobba” med och vinna över på sin sida. För mig har det t o m gått så långt att jag troligen inte köper en halvblodsvalack. Jag skulle alltid jämföra den med Mandingo, och han skulle alltid vinna. Antagligen blir det ett sto (då brukar man ju också få lite att bita i) eller en helt annan ras.

Men innan vi nu kommit så här långt, varför skäms vi så över våra ”speciella” hästar? Läser man engelska tidningar, så vimlar det av artiklar likt min förra och frågespalterna består till 70% av frågor om hästar ”som drar järnet” osv. Medan vi i Sverige tiger och lider. Jag har själv sugit i mig alla artiklar jag kommit över där problem diskuterats. Inte för att gotta mig åt att andra har det värre utan för att få stöd, idéer och nya infallsvinklar.

Vad har de gjort för att förändra saken?

Jag kommer särskilt ihåg en som hette ”To hell and back with Harvey”. Harvey blev aldrig helt ”normal”. Han föll då och då tillbaka i gamla rutiner, men han fungerar numera att rida, för det mesta.

Du märker säkert om du börjar prata med någon i stallet att det är fler som har problem.

Börja då inte med den person som säger, ”så där skulle aldrig min häst göra”.

Hittar du någon som förstår dig har du något att bygga vidare på. Ni kan göra Tteam-övningar tillsammans, bygga skrämselbanor (plast, paraplyer, tunnor mm) osv. Det är riktigt kul att ”skrämma” hästar när man har stöd och hjälp av någon. Jobba mycket från marken. Det stärker ditt eget självförtroende och koordination. Och det är ju faktiskt så, att det man inte klarar från marken det blir ofta inte bättre när man sitter på. Snarare tvärtom.

 

Syster Duktig-syndromet

Jag la en länk på min fb och den startade många tankar, både hos mig och andra.

http://www.hippson.se/artikelarkivet/lifestyle/hasttjejer-ar-ett-fenomen-hos-smartlakare.htm

Nu menade inte jag alls att man måste vara duktig hela tiden. Jag är inte heller för det klämkäcka tänket att man ska hoppa upp i sadeln igen om man ramlat av. Jag tycker inte heller att det är ett nederlag att kliva av hästen och leda den om den eller jag blir rädd för något och den börjar konstra. Jag har hellre en häst som skenar hem utan mig än med mig på ryggen med risk för att riskera livet. Lite överdrivet beskrivet kanske, men jag hoppas du förstår min intention?

Klart att jag också blir så trött så jag håller på att kräkas. Att säga något annat vore att ljuga. Men jag har inga som helst problem att bara strunta i alla måsten och lägga mig på soffan och läsa en bok.

Jag hade konstant ryggvärk under många år. Några kloka personer sa diskbråck, men eftersom jag gärna undviker läkare så fick jag det inte bekräftat. Antagligen var det något liknande 🙂 Jag fick rulla av sängen varje morgon, ligga på knä och sedan sakta men säkert ta mig upp lite lätt tvärböjd. Men vet du vad, stalljobbet gjorde att smärtan gick över. Det var likadant varje morgon och när jag var klar i stallet var jag OK.

Nu har jag turen att vara gift med en man som tar halva ansvaret. Så de nio hästar vi har är ju då bara 4,5 per person. Jag skulle gladeligen dra ner antalet till 4-5, alltså 2-2,5 per person, och vi kommer att rida in vartefter de är redo för det. Att köpa föl idag verkar inte populärt utan alla vill ha inridna hästar, därav vårt antal. Vi samlar inte för att vi har någon knäpp idé om att hästarna har det bäst hos oss och vi inte kan hitta någon som är så bra som vi osv. Absolut inte! De hästar vi sålt har fått det kanon och det finns säkert fler lika kloka och trevliga människor där ute som vi kan placera några till hos.

Jag fick flera kommentarer om att man måste våga ta emot hjälp. Ja, det är väl klart! Tror ni på allvar att jag skickat iväg någon som kommit med en grep i näven och velat mocka? Det är väl snarare så att de personerna inte dyker upp så ofta. ”Man måste kunna lämna över….” Ja, men samma där. Vem ska man lämna över till? Jag har inga problem att lämna över. Avbytare inom häst är inte så lätt att hitta.

Visst är det bra med debatt och att tankar väcks. Ibland maler man bara på. Tror kanske att man är ensam om problemen, men så är det knappast.

Jag har turen att träffa väldigt trevliga hästmänniskor som vill varandra väl. Jag vet inte om det är annorlunda på andra ställen. De som kommer hit på våra kurser är otroligt ödmjuka och varma människor och de är de enda hästmänniskor jag träffar egentligen. Inte många av våra privata vänner har hästar. Lite märkligt kanske?

Leva med problemhäst

Här kommer ett långt inlägg, som jag skrev för kanske 15 år sedan. Men det står sig än. Nu har jag inte de här problemen längre och inte hästen heller, men jag har förstått att många har svåra hästar och detta kanske kan ge några idéer till er.

Jag var ordförande i den svenska TTEAM-föreningen på den tiden.

Hästen är fuxen på fotot här ovan. Den andra vackra pållen är Figaro, vår förstfödda PRE. När du läser förstår du så mycket vi lärde oss 🙂

Artikeln:

Att köpa en s k problemhäst är som att börja i analys. Det kan bli en analys som ibland är fysiskt mer riskabel än att ”lägga sig på en soffa” och lite dyrare. Vill du ha en förändring måste du hela tiden analysera dig själv och försöka se vad du gör som gör att det inte fungerar eller faktiskt fungerar. Ofta faller det tillbaka på dig själv. Jag talar av erfarenhet. Varför vill min häst inte att vi rider ut t ex. Jo, jag har inte bevisat att jag är att lita på i alla situationer. Jag har haft mycket rädsla kvar efter en olycka som hände innan min nuvarande häst kom in i familjen. Det har hängt kvar i 2 ½ år. Det gick utmärkt att rida ut när vi köpte Mandingo, men sedan kom min rädsla krypande och då knöt det sig för oss båda. Det är ju inte roligt att behöva erkänna, det vore mycket enklare att få svära över hästen. Men, det skulle knappast få ut honom i skogen. Nåväl, nu är det inte enbart mitt ”fel”. Det går bra att rida ut om alla hästar kommit in i stallet, så vår självutnämnda vaktmästare kan koppla av sitt jobb.

Jag har använt mig av Tteam till största delen, men har också nosat lite på andra metoder. Än så länge har jag inte hittat någon annan metod som är så heltäckande som Tteam. Jag har provat Pat Parelli varianten och den har fungerat mycket bra som komplement på Mandingo. Vi hade klara attitydproblem en dag och jag beslöt mig för att göra något åt saken. Han struttade bredvid mig som en pösmunk över sin egen förträfflighet, när han lyckats förkorta ridpasset till 0 sekunder. Det var vad han trodde. Döm om hans förvåning när han åkte in och sedan ut igen i full mundering PLUS repgrimma och han skulle flytta sig undan FÖR MIG. Jag ledde runt och backade honom (vilket är mycket svårt med en häst som gärna tar över). Han fick gå undan för tryck osv. Sedan hade vi en riktigt trevlig stund. Mandingo blir också väldigt lugn när han accepterat att jag tagit över kommandot. Det är väl så han vill ha det egentligen. Ska man röra ihop metoderna så här då? Ja inte vet jag, men Robyn Hood skrev i Tteam Connection, sept/okt –99 ”There is no end to what you can accomplish if you don´t care who takes the credit.” Hon skriver just om detta att man plockar lite från olika metoder och ”läkesätt” och får ihop något där man kanske inte vet vad som har hjälpt, men spelar det så stor roll.

Vad gör han då som är problem. Ja, det är inte så lätt att sätta fingret på. Han har varit väldigt hingstig, på gott och ont. Det goda är att han är väldigt personlig. Ingen snäll valack som gör allt man säger och han har humor! Det mindre goda är att när han tar över så är han stark både fysiskt och psykiskt. Det gäller att kunna avläsa om han är rädd eller bara tjurig. Han har en dödskaxig fasad och det kan vara lurigt att se rädslan. Men det är säkrast för den som hanterar honom att avläsa rätt. Han blir väldigt bånglig i ett pressat läge.Han har aldrig skadat någon, varken häst eller människa. Men det beror väl snarast på att man är klok nog att hålla sig undan när det blixtrar. Han kan se helt lugn ut när man rider, men den som sitter på känner hur energin vibrerar upp i nackhåren. Den som står på marken fattar inte vad man pratar om. ”Han gör ju ingenting”. Vår 12-åriga dotter hämtar både honom och ponnyn ur hagen samtidigt. Han lufsar med som en hund. Han har t o m stått med grimman på och hållit sitt grimskaft i munnen, medan hon hämtar ponnyn.

Varför har han blivit så här då? Det vore förmätet av mig att sitta här och tro att jag vet allt. Men att han haft många kroppsliga problem som inte upptäckts och som blivit beteendeproblem det kan vi nog vara överens om. Där tycker jag Tteam är så bra. Man försöker hitta grundorsaken och ser inte bara till symtomen. Vi har nystat oss inifrån och ut med hjälp av Tteam, homeopati, kiropraktorer, laser, akupunktur, Bach droppar, healing, ny sadel och jag vet inte allt. Allt har fört oss en bit framåt på vägen. Vi bytte till Balance-sadel för två år sedan och då kröp en del gamla problem upp, som han antagligen

p g a spänningar över en mindre bra sadel, lyckats dölja. Balance-sadeln gjorde att han byggde ut rejält över ryggen utan att vi gjorde något åt ridstilen. Det var lite magic!

Allt detta har gjort att jag nu själv ska gå Bach dropp-kurs, håranalys-kurs och ev en homeopatutbildning (husdjur). Tro nu inte att jag är något helgon, som inte någonsin bär mig idiotiskt åt med min häst. Jodå, jag har stått och skrikit okvädningsord åt honom samtidigt som jag hamrade på honom med transportskydden (mjuka) eftersom han for runt när jag skulle brodda om efter en träning. Jaha, hjälpte det då? Jajamen, han stod still i nästan fem sekunder i pur förvåning över mattes utbrott. Hann jag brodda om honom då? Nej, knappast. Ungefär samtidigt som jag började skämmas så var hans dans igång igen. Hade jag nu varit Linda eller Robyn hade jag givetvis lugnat mig och gjort lite pytonlyft, eller något sådant. Nej förresten, situationen hade aldrig uppstått om jag varit Linda eller Robyn. Vad gjorde jag då? Jo, fortsatte svära och försökte fånga den hov som var i luften för att hinna sätta i en brodd innan nästa hov var på väg upp. För Mandingo är allt sådant som broddbyte, sadling m m bara tjafs och slöseri med tid. ”Skulle vi rida, eller?”

Men, undrar ni som har lugna trevliga hästar, varför håller hon på med honom då. Sälj hästskrället!! Förklaringen är enkel. Det är kärlek. En dundrande förälskelse. De stunderna då allt stämmer, och de blir fler och fler och allt längre, då är det värt allt slit. Då är man i sjunde himlen ett par dagar. Jaha, tänker ni varför håller hon på och svamlar så här om sin häst. Vad ska detta ha för intresse för oss? Troligen inget alls för er med lugna hästar, utan jag tänker på alla jag hört säga ”nu har jag haft hästen i två veckor ( eller tre månader, eller sex månader) och inget stämmer”. Lugn, jag haft Mandingo i 3 ½ år och vi är inte framme än. Men det går framåt, så ge inte upp, alla ni som är i samma situation som jag. Ni har i alla fall ett mycket bra verktyg i Tteam-metoden. Utan den skulle vi inte ha varit där vi är idag. Tveksamt om vi ens skulle ha köpt Mandingo utan att känna till Tteam. Att sitta på honom, på senaste Robyn-kursen, med enbart en lasso-ring och känna att det här blir bra och se hur stolt han var över förtroendet, det är en stund jag inte glömmer. Numera kan jag även trava med ring. (min anm idag: Jag galopperade lite senare med ring utan problem och det var en njutning.)

En klok person har sagt ”Det är inte vi som väljer hästen. Det är den som väljer oss och den kommer till oss för att lära oss något”.

Lite mer om beteenden

Min lille gris. Trots förskönande Instagramfilter måste jag nog erkänna att han ser för gräslig ut 🙂 Tur att han älskar att bli borstad. Eller skrapad kanske är rätt ord med den lerskruden. Futura var lika grann hon.

Det här med beteenden verkar engagera och det är inte så konstigt. Alla hästägare har ju någon gång stött på beteenden som vi inte är så förtjusta i. Allt från omöjligt att lasta, svåra att fånga, tjuriga att sadla, struliga att tränsa, far iväg när man släpper ut eller omöjliga att få till att lämna gården när man ska rida ut ensam.

Jadå, jag har varit igenom alla varianterna. Som tur var med olika hästar annars hade det varit mindre kul. Fast vi har aldrig varit tre personer, en havrehink osv för att fånga en häst som jag skrev igår. Det har jag bara iakttagit på håll.

De flesta problemen grundar sig i vårt förhållande till varandra. Jag vet inte om jag ska prata flockledare, alfa osv. Det känns lite förlegat. Vad ska jag kalla det? Kanske bara ett ömsesidigt gott förhållande och att vi vill vara med varandra. Att hästen litar på mig. Den ska veta att jag inte tänker utsätta den för något obehagligt och om jag ber den att gå fram t ex ska den veta att det inte innebär något obehag.

Jag hade en häst, givetvis vårt besvärliga halvblod som brukar få stå modell för de flesta problem jag beskriver ;-), som bara vägrade lämna gården mot slutet av vår tid tillsammans. Från att ha varit helt OK att rida ut ensam. Vansinnigt frustrerande. Nu inser jag att han hade slutat lita på mig. Tråkigt, men sant. Han tog fram alla mina sämsta sidor och till slut så tyckte han att vi kunde lika gärna stanna hemma. Så här i efterhand inser jag hur mycket han lärt mig. Jag försöker verkligen att inte hamna i den spiralen av dålig energi igen med andra hästar.

Jag fick en fråga om hästar som kastar sig iväg när man släpper ut. Det kan ju vara samma grundproblem som när de inte vill bli hämtade. Att flocken betyder mer för dem än vad du och jag gör. Det är ett problem som kan bli riktigt farligt om de har väldigt bråttom och kanske slänger iväg bakbenen eller börjar resa sig. Det finns alla varianter av snabbhet.

De gånger jag stött på detta har jag löst det med att ha en godbit som hästen får när jag tar av grimman. Den lär sig snart att grimman ska först av, den ska stå still och sedan får den godbiten. När den väl har något att tugga på brukar den koncentrera sig mer på att tugga än att springa iväg. Visst är det att muta, men va sjutton funkar det så enkelt så varför inte? Sedan får man jobba på sitt förhållande, men det är så mycket enklare att göra det om problemen dämpas. Det är lätt att hamna i ett spänningstillstånd. Man vet att hästen kommer att slänga sig, själv spänner man sig när man sliter av grimman, hästen blir mer spänd osv, osv.

Enda problemet med godbitsmetoden kan vara att de inte vill lämna dig alls utan ha mer godis. Och det må väl vara hänt. Det är betydligt trevligare än att titta på två bakhovar i huvudhöjd.

Förändrade beteenden

 Foto Katrin Nilsson, Lotuslens

Jag skrev igår om vår hingst som blev grinig p g a sår i munnen. Sådana saker är ju för det mesta lätta att upptäcka och lätta att åtgärda.

Sedan finns det de där sakerna som att hästen helt plötsligt inte vill komma i hagen. Det är inte roligt att erkänna, men det beror oftast på att vi som ägare inte är tillräckligt intressanta eller att vi begärt för mycket av vår vän. Ja, den kan förstås ha ont någonstans och vet att det blir obehagligt när vi hämtar den och ska rida.

Bailarino, som alltid glatt kommer till mig och sticker huvudet i grimman, han höll sig undan och hade ingen lust alls att få på sig grimman när han hade sina munsår. Vi är nu tillbaka till normalläge och han stoppar glatt huvudet i grimman igen och han kommer genast när han ser mig. Han tillhör de underbara hästar som gillar att jobba. Ridning, det är grejer det, tycker han.

Vi måste alltid fråga oss själva vad som kan vara på tok när hästen inte vill komma. De går aldrig och funderar över hur de ska kunna djäklas med oss och låta oss vandra runt i timmar med havrehinken och bara se en hästrumpa som skumpar iväg i hagen. Men problemet verkar inte alls ovanligt. Jag hör det tämligen ofta. ”Min häst vill inte komma. Jag måste ha grimma på i hagen.”

Då är det läge att sätta sig ner och fundera. Kan den ha ont, är du tråkig, har du begärt för mycket osv, osv. Din häst ska vilja vara med dig. Man ska inte behöva vara två-tre personer, en havrehink och fösa in hästen i ett hörn. Nix, det är inte OK.

Om du har det här problemet är det bra att bara sitta i hagen lite då och då, utan att begära något. Bara sitta och studera hur hästarna kommunicerar med varandra. Kanske gå fram och klappa lite om de vill, men i övrigt störa så lite som möjligt.

Och givetvis gå igenom hästen och försök hitta om det finns ett fysiskt fel. Det kan ju vara så att du är supertrevlig och hur rolig som helst att träna med, men hästen har ont någonstans 🙂

Vinterfrisering inledd

Det är dags att korta av våra stons svansar för att undvika ler-rastaflätor när regnet och geggan infinner sig. De har alla svans ner till marken för tillfället. Kanonbra flugvispar.Tänk om jag fick önska mig något? Då önskar jag att det fryser lite lätt innan det blivit blött och hästarna hunnit trampa stora djupa hål i marken. Om det sedan fryser är det stor risk för vrickningar och skador. Själv håller jag på att bryta benen av mig när jag vinglar omkring på de vassa topparna. Inte roligt alls. Nu är marken slät och fin och perfekt att frysa till 🙂 Så nu får väderleken välja, antingen 12 grader varmt och inget regn eller frost och lite snö.

Vi har satt igång Bailarino efter den lättjefulla sommaren. Det började mindre bra. Med facit i hand är det hur enkelt som helst att se vad som var fel, men just då var det förbryllande.

Vi delade på hingstarna i somras och det var väl mindre trevligt tyckte de. Men de såg ut som dalmatiners med små tuggade pälslösa fläckar och vi valde att göra så innan de skadade varandra. Trist, men det är bara att acceptera att de nu är två fullvuxna hingstar med alla hormoner på plats.

Bailarino var lite stressad och vi trodde det berodde på att han inte fick ut samma energi nu när han inte hade någon att slåss med. Så vi började jobba mer med honom med följd att han bara blev mer stressad, nafsade och var väldigt irriterad.

Nåväl, han är unghingst i värsta slyngelåldern och hade just mist sin hagkompis så vi trodde det var så det kunde bli. Men det var inte speciellt trevligt alls och min/mattes bebis var minsann ingen bebis längre. Betedde sig inte som en i alla fall.

Det blev dags för tandkontroll och DÅ visade det sig varför han varit så irriterad och stressad. Han hade vassa kanter och sår i kinderna. Inte något anmärkningsvärt, men tydligen är han väldigt känslig. Andra hästar hade kanske inte visat något alls.

Han blev som en omvänd hand när tänderna blev mjuka och fina i kanterna och nu har jag fått tillbaka min bebis. Snäll och fin. Ridningen går framåt igen och vi har stort hopp.

Så tänk på tänderna om din häst blir annorlunda att hantera. Vi har aldrig stött på problemet tidigare men nu vet jag lite mer. Man lär så länge man lever. Vilket väl är tur? Tänk så enkelt det vore om de bara kunde berätta med ord vad som är tokigt. Det blir en ryslig massa gissande och ibland tar det tid innan man gissat rätt.