Lite mer om beteenden

wpid-img_20151105_212703.jpg

Min lille gris. Trots förskönande Instagramfilter måste jag nog erkänna att han ser för gräslig ut 🙂 Tur att han älskar att bli borstad. Eller skrapad kanske är rätt ord med den lerskruden. Futura var lika grann hon.

Det här med beteenden verkar engagera och det är inte så konstigt. Alla hästägare har ju någon gång stött på beteenden som vi inte är så förtjusta i. Allt från omöjligt att lasta, svåra att fånga, tjuriga att sadla, struliga att tränsa, far iväg när man släpper ut eller omöjliga att få till att lämna gården när man ska rida ut ensam.

Jadå, jag har varit igenom alla varianterna. Som tur var med olika hästar annars hade det varit mindre kul. Fast vi har aldrig varit tre personer, en havrehink osv för att fånga en häst som jag skrev igår. Det har jag bara iakttagit på håll.

De flesta problemen grundar sig i vårt förhållande till varandra. Jag vet inte om jag ska prata flockledare, alfa osv. Det känns lite förlegat. Vad ska jag kalla det? Kanske bara ett ömsesidigt gott förhållande och att vi vill vara med varandra. Att hästen litar på mig. Den ska veta att jag inte tänker utsätta den för något obehagligt och om jag ber den att gå fram t ex ska den veta att det inte innebär något obehag.

Jag hade en häst, givetvis vårt besvärliga halvblod som brukar få stå modell för de flesta problem jag beskriver ;-), som bara vägrade lämna gården mot slutet av vår tid tillsammans. Från att ha varit helt OK att rida ut ensam. Vansinnigt frustrerande. Nu inser jag att han hade slutat lita på mig. Tråkigt, men sant. Han tog fram alla mina sämsta sidor och till slut så tyckte han att vi kunde lika gärna stanna hemma. Så här i efterhand inser jag hur mycket han lärt mig. Jag försöker verkligen att inte hamna i den spiralen av dålig energi igen med andra hästar.

Jag fick en fråga om hästar som kastar sig iväg när man släpper ut. Det kan ju vara samma grundproblem som när de inte vill bli hämtade. Att flocken betyder mer för dem än vad du och jag gör. Det är ett problem som kan bli riktigt farligt om de har väldigt bråttom och kanske slänger iväg bakbenen eller börjar resa sig. Det finns alla varianter av snabbhet.

De gånger jag stött på detta har jag löst det med att ha en godbit som hästen får när jag tar av grimman. Den lär sig snart att grimman ska först av, den ska stå still och sedan får den godbiten. När den väl har något att tugga på brukar den koncentrera sig mer på att tugga än att springa iväg. Visst är det att muta, men va sjutton funkar det så enkelt så varför inte? Sedan får man jobba på sitt förhållande, men det är så mycket enklare att göra det om problemen dämpas. Det är lätt att hamna i ett spänningstillstånd. Man vet att hästen kommer att slänga sig, själv spänner man sig när man sliter av grimman, hästen blir mer spänd osv, osv.

Enda problemet med godbitsmetoden kan vara att de inte vill lämna dig alls utan ha mer godis. Och det må väl vara hänt. Det är betydligt trevligare än att titta på två bakhovar i huvudhöjd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s