Leva med problemhäst

IMG_1847_edited

Här kommer ett långt inlägg, som jag skrev för kanske 15 år sedan. Men det står sig än. Nu har jag inte de här problemen längre och inte hästen heller, men jag har förstått att många har svåra hästar och detta kanske kan ge några idéer till er.

Jag var ordförande i den svenska TTEAM-föreningen på den tiden.

Hästen är fuxen på fotot här ovan. Den andra vackra pållen är Figaro, vår förstfödda PRE. När du läser förstår du så mycket vi lärde oss 🙂

Artikeln:

Att köpa en s k problemhäst är som att börja i analys. Det kan bli en analys som ibland är fysiskt mer riskabel än att ”lägga sig på en soffa” och lite dyrare. Vill du ha en förändring måste du hela tiden analysera dig själv och försöka se vad du gör som gör att det inte fungerar eller faktiskt fungerar. Ofta faller det tillbaka på dig själv. Jag talar av erfarenhet. Varför vill min häst inte att vi rider ut t ex. Jo, jag har inte bevisat att jag är att lita på i alla situationer. Jag har haft mycket rädsla kvar efter en olycka som hände innan min nuvarande häst kom in i familjen. Det har hängt kvar i 2 ½ år. Det gick utmärkt att rida ut när vi köpte Mandingo, men sedan kom min rädsla krypande och då knöt det sig för oss båda. Det är ju inte roligt att behöva erkänna, det vore mycket enklare att få svära över hästen. Men, det skulle knappast få ut honom i skogen. Nåväl, nu är det inte enbart mitt ”fel”. Det går bra att rida ut om alla hästar kommit in i stallet, så vår självutnämnda vaktmästare kan koppla av sitt jobb.

Jag har använt mig av Tteam till största delen, men har också nosat lite på andra metoder. Än så länge har jag inte hittat någon annan metod som är så heltäckande som Tteam. Jag har provat Pat Parelli varianten och den har fungerat mycket bra som komplement på Mandingo. Vi hade klara attitydproblem en dag och jag beslöt mig för att göra något åt saken. Han struttade bredvid mig som en pösmunk över sin egen förträfflighet, när han lyckats förkorta ridpasset till 0 sekunder. Det var vad han trodde. Döm om hans förvåning när han åkte in och sedan ut igen i full mundering PLUS repgrimma och han skulle flytta sig undan FÖR MIG. Jag ledde runt och backade honom (vilket är mycket svårt med en häst som gärna tar över). Han fick gå undan för tryck osv. Sedan hade vi en riktigt trevlig stund. Mandingo blir också väldigt lugn när han accepterat att jag tagit över kommandot. Det är väl så han vill ha det egentligen. Ska man röra ihop metoderna så här då? Ja inte vet jag, men Robyn Hood skrev i Tteam Connection, sept/okt –99 ”There is no end to what you can accomplish if you don´t care who takes the credit.” Hon skriver just om detta att man plockar lite från olika metoder och ”läkesätt” och får ihop något där man kanske inte vet vad som har hjälpt, men spelar det så stor roll.

Vad gör han då som är problem. Ja, det är inte så lätt att sätta fingret på. Han har varit väldigt hingstig, på gott och ont. Det goda är att han är väldigt personlig. Ingen snäll valack som gör allt man säger och han har humor! Det mindre goda är att när han tar över så är han stark både fysiskt och psykiskt. Det gäller att kunna avläsa om han är rädd eller bara tjurig. Han har en dödskaxig fasad och det kan vara lurigt att se rädslan. Men det är säkrast för den som hanterar honom att avläsa rätt. Han blir väldigt bånglig i ett pressat läge.Han har aldrig skadat någon, varken häst eller människa. Men det beror väl snarast på att man är klok nog att hålla sig undan när det blixtrar. Han kan se helt lugn ut när man rider, men den som sitter på känner hur energin vibrerar upp i nackhåren. Den som står på marken fattar inte vad man pratar om. ”Han gör ju ingenting”. Vår 12-åriga dotter hämtar både honom och ponnyn ur hagen samtidigt. Han lufsar med som en hund. Han har t o m stått med grimman på och hållit sitt grimskaft i munnen, medan hon hämtar ponnyn.

Varför har han blivit så här då? Det vore förmätet av mig att sitta här och tro att jag vet allt. Men att han haft många kroppsliga problem som inte upptäckts och som blivit beteendeproblem det kan vi nog vara överens om. Där tycker jag Tteam är så bra. Man försöker hitta grundorsaken och ser inte bara till symtomen. Vi har nystat oss inifrån och ut med hjälp av Tteam, homeopati, kiropraktorer, laser, akupunktur, Bach droppar, healing, ny sadel och jag vet inte allt. Allt har fört oss en bit framåt på vägen. Vi bytte till Balance-sadel för två år sedan och då kröp en del gamla problem upp, som han antagligen

p g a spänningar över en mindre bra sadel, lyckats dölja. Balance-sadeln gjorde att han byggde ut rejält över ryggen utan att vi gjorde något åt ridstilen. Det var lite magic!

Allt detta har gjort att jag nu själv ska gå Bach dropp-kurs, håranalys-kurs och ev en homeopatutbildning (husdjur). Tro nu inte att jag är något helgon, som inte någonsin bär mig idiotiskt åt med min häst. Jodå, jag har stått och skrikit okvädningsord åt honom samtidigt som jag hamrade på honom med transportskydden (mjuka) eftersom han for runt när jag skulle brodda om efter en träning. Jaha, hjälpte det då? Jajamen, han stod still i nästan fem sekunder i pur förvåning över mattes utbrott. Hann jag brodda om honom då? Nej, knappast. Ungefär samtidigt som jag började skämmas så var hans dans igång igen. Hade jag nu varit Linda eller Robyn hade jag givetvis lugnat mig och gjort lite pytonlyft, eller något sådant. Nej förresten, situationen hade aldrig uppstått om jag varit Linda eller Robyn. Vad gjorde jag då? Jo, fortsatte svära och försökte fånga den hov som var i luften för att hinna sätta i en brodd innan nästa hov var på väg upp. För Mandingo är allt sådant som broddbyte, sadling m m bara tjafs och slöseri med tid. ”Skulle vi rida, eller?”

Men, undrar ni som har lugna trevliga hästar, varför håller hon på med honom då. Sälj hästskrället!! Förklaringen är enkel. Det är kärlek. En dundrande förälskelse. De stunderna då allt stämmer, och de blir fler och fler och allt längre, då är det värt allt slit. Då är man i sjunde himlen ett par dagar. Jaha, tänker ni varför håller hon på och svamlar så här om sin häst. Vad ska detta ha för intresse för oss? Troligen inget alls för er med lugna hästar, utan jag tänker på alla jag hört säga ”nu har jag haft hästen i två veckor ( eller tre månader, eller sex månader) och inget stämmer”. Lugn, jag haft Mandingo i 3 ½ år och vi är inte framme än. Men det går framåt, så ge inte upp, alla ni som är i samma situation som jag. Ni har i alla fall ett mycket bra verktyg i Tteam-metoden. Utan den skulle vi inte ha varit där vi är idag. Tveksamt om vi ens skulle ha köpt Mandingo utan att känna till Tteam. Att sitta på honom, på senaste Robyn-kursen, med enbart en lasso-ring och känna att det här blir bra och se hur stolt han var över förtroendet, det är en stund jag inte glömmer. Numera kan jag även trava med ring. (min anm idag: Jag galopperade lite senare med ring utan problem och det var en njutning.)

En klok person har sagt ”Det är inte vi som väljer hästen. Det är den som väljer oss och den kommer till oss för att lära oss något”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s