Fortsättning på problemhästartikeln

cfbcd810f1dbf53e36db94d6783eaaff

Jag har sällan haft så många läsare som på problemhästinlägget. Det verkar fortfarande vara ett vanligt problem bland oss hästägare/ryttare.

Här kommer fortsättningen och OBS! detta skrev jag för många, många år sedan. Hästen i fråga lever inte längre. Vi köpte mycket riktigt ett sto och en annan ras, PRE, och det har vi aldrig ångrat. Sorry svenska halvblod, men det blir nog aldrig något av den rasen hos oss igen.

En sak till. Jag säger att man/jag nog väljer en likadan häst igen. Men nej, det gjorde jag inte och kommer aldrig att göra. Numera vill jag ha en okomplicerad tillvaro med mina hästar.

Fortsättning på artikeln jag skrev till TTEAM-tidningen.

Jag har fått många positiva reaktioner på min lilla artikel ”Leva med problemhäst” i förra numret. Någon sade att ”det kändes som det var min häst du skrev om”. Så jag antar att jag inte är ensam om ”problemet”. Därför måste jag nu berätta att JAG HAR GALOPPERAT MED BARA LASSORING. Har ni sett en fem-åring på första ridlägret, när hon fått galoppera, så har ni även bilden av mig. Hade jag inte haft hjälmen hade mungiporna mötts i nacken. Ni som redan provat detta fantastiska vet ju att det går faktiskt lite långsammare än med träns och att man faktiskt kan reglera farten ganska bra. (Åtminstone på inhägnat område).

Ibland undrar jag vad som gör att man väljer en viss häst. Jag är övertygad om att det är ett gäng knäppskallar (dvs sådana som jag) som skulle välja precis en likadan häst igen nästa gång. När man väl har kommit så långt som jag nu gjort, efter fyra år, så har man ju fått en häst som betyder väldigt mycket och som man har ett starkt förbund med. Då är det nästan omöjligt att tänka sig en häst som man inte behöver ”jobba” med och vinna över på sin sida. För mig har det t o m gått så långt att jag troligen inte köper en halvblodsvalack. Jag skulle alltid jämföra den med Mandingo, och han skulle alltid vinna. Antagligen blir det ett sto (då brukar man ju också få lite att bita i) eller en helt annan ras.

Men innan vi nu kommit så här långt, varför skäms vi så över våra ”speciella” hästar? Läser man engelska tidningar, så vimlar det av artiklar likt min förra och frågespalterna består till 70% av frågor om hästar ”som drar järnet” osv. Medan vi i Sverige tiger och lider. Jag har själv sugit i mig alla artiklar jag kommit över där problem diskuterats. Inte för att gotta mig åt att andra har det värre utan för att få stöd, idéer och nya infallsvinklar.

Vad har de gjort för att förändra saken?

Jag kommer särskilt ihåg en som hette ”To hell and back with Harvey”. Harvey blev aldrig helt ”normal”. Han föll då och då tillbaka i gamla rutiner, men han fungerar numera att rida, för det mesta.

Du märker säkert om du börjar prata med någon i stallet att det är fler som har problem.

Börja då inte med den person som säger, ”så där skulle aldrig min häst göra”.

Hittar du någon som förstår dig har du något att bygga vidare på. Ni kan göra Tteam-övningar tillsammans, bygga skrämselbanor (plast, paraplyer, tunnor mm) osv. Det är riktigt kul att ”skrämma” hästar när man har stöd och hjälp av någon. Jobba mycket från marken. Det stärker ditt eget självförtroende och koordination. Och det är ju faktiskt så, att det man inte klarar från marken det blir ofta inte bättre när man sitter på. Snarare tvärtom.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s