Våra fina lärare

Det är härligt med FEEL för nu är det våra gamla hästar som är viktigast i flocken. De är helt magiska som lärare och de för sin kunskap vidare till de yngre.

Tänk så fantastiskt att gamla oridna avelsston får en ny viktig uppgift. Vårt äldsta sto är 19 år, inte för att hon verkar vara mer än 5 men … sedan följer de med 17 och 13 år.

Vår underbara Ninfa har problem med artros i sina framben och förra vinterns hårda underlag var jobbigt för henne. Det är ju svårt att avgöra om hon har ont eller bara är stel. Tänk om man kunde få ett svar i ord. Men om jag går till min egen stela lekamen så är det väl antagligen en blandning av ont och stelt. Det knakar och tar emot i mig också, men jag vill hänga med på kul ändå. Och så länge som Ninfa vill får hon hänga med. Cortaflex verkar ha en effekt på stelheten.

Hennes barn Divina, Aciano och Bailarino är under utbildning. Divina och Aciano verkar ha ärvt mammas helande kunskaper i synnerhet och Bailarino hennes stora hjärta i allmänhet. De är olika alla tre, men ack så fina.

Alla våra hästar växer in i sin uppgift som lärare alltmer och ingen av dem har sagt att de inte vill vara med. De har nämligen en möjlighet att välja. Det är det FEEL går ut på. Ingen häst tvingas in i detta om den inte vill.

http://www.gustavsborg.com

170610 0035

 

Annons

Tack för 2016!

 

Vi, dvs Kenneth, Ann-Britt och alla hästarna, hoppas att du haft en fin julhelg och vi vill tacka dig för det gångna året.

I december började ett nytt spännande kapitel för oss då vi blev värd för FEEL (Facilitated Equine Experiential Learning)®, en i Sverige alldeles ny utbildning. Här är hästarna våra lärare i personlig utveckling och ger oss självkännedom.

Mia Holm, som tidigare haft en workshop hos oss kommer att vara ansvarig för FEEL-programmet i Sverige. Jag går själv utbildningen (totalt 17 dagar) och kommer att bli certifierad i juni. Därefter kan jag hålla workshops och jobba med enskilda kunder.

Grundarna av Horse Spirit Connections/FEEL, Wendy och Andre från Kanada, är mina lärare och det känns som vi öppnar en ny dörr i vår verksamhet. Våra hästar uppskattar sina nya roller och de var helt magiska på detta första segment.

Med detta kan vi nog med säkerhet säga att vi lämnar avelsdelen, såvida det inte dyker upp någon som absolut vill ha ett föl från någon av våra underbara damer 🙂 Det betyder också att vi behöver det antal hästar vi har. Eventuellt säljer vi någon av de unga hästarna och ersätter med en äldre. Vi får se om det dyker upp en trevlig spekulant och om tycke uppstår från båda parter. Hästarna får välja. Det blir alltid bäst.

Vårens kurser med Hanna Engström är den 6-7 mars och 6-7 maj.

Vi ser fram emot ett fantastiskt 2017 och önskar dig ett Gott Nytt År!

Välkommen!

Ann-Britt & Kenneth

Jaha, det som gick så bra ;-)

Hade jag inte själv filmat och lagt ut de där filmerna när vi lasttränar Baila och sett hur gärna och hur bråttom han hade att komma in i släpet så hade jag igår kväll trott att jag ljög så tungan blev blå.

Efter mycket om och men hade vi bestämt oss för att kastrera hingstarna och igår kväll skulle de avlämnas på kliniken.

Ja, det skulle ju gå som en dans, eller? Fast Baila är liksom för smart för vårt bästa ibland. Jag försökte se bilder av hur han och Aci lekte och busade tillsammans när de blivit valacker, men han såg bara bilden knips-knips verkade det som. För han blånekade att gå in!

Jaha, hit kom veterinären och sederade den ovillige resenären, för då kunde vi stoppa in båda i släpet, sa vi, och då skulle ju allt vara lätt som en plätt. Aci är nämligen vansinnigt lättlastad. Och det är sant på riktigt.

Visst, Aci gick in med en gång. Den andre filuren sa tack, men nej tack. Åk ni, så väntar jag i stallet så länge. Jag är vaken när ni kommer hem.

DÅ var han liksom gratis. Första bästa suspekta korvfabrikant kunde fått hämta honom helt gratis. Jag hade inte brytt mig om det var icke-ekologisk tillverkning, märkliga tillsatser och plastfjälster. Bara ta honom och åk kvickt innan jag ångrar mig.

Nu kan jag skratta åt det och vi har börjat om från början. Oj, vilken utmärkt lärare han är vår Baila-gosse.

Det kan väl alltid roa någon när jag berättar om de mer misslyckade tillfällena i hästlivet också? Inte bara lägger ut glassiga bilder och filmer på allt som fungerar perfekt. Tror jag väntar med blogginlägget om hur man på ett lyckat sätt lasttränar med mjuka metoder 😉

Då har vi alltså en färdigknipsad valack i stallet och en kommande. Tja 50% av målet är väl OK det också?

Avslutar med några glassiga bilder av flickorna i morgonsolen.

Så här få hästar har vi inte haft på flera år

Det måste vara minst 5-6 år vi var nere i sju stycken. Kanske ännu längre. Det känns väldigt märkligt när vi tittar ut i stohagen och de bara är fem i flocken. Vi står kvar och undrar vart de andra gömt sig.

Jag hade nässlor med mig i morse och av gammal vana gick jag och delade ut till två hästar till. Mycket underlig känsla när jag fick vända och gå tillbaka till de fem som riggat upp sig vid sina höhögar.

Futura verkar inrätta sig väl i sitt nya hem och det kommer att bli bra. Först när Azora gått bort och vi enbart hade kärnfriska hästar i hagarna insåg jag hur mycket energi som går åt när någon individ inte är ok.

Jag gick alltid lite på spänn och tyckte att nu kanske hon är lite halt igen, eller svullen, eller har gått upp i vikt osv.

Till slut ser man bara problem. Det är länge sedan vi haft ”sjuk” häst. Vårt första halvblod fick hovledsinflammation och vår ponny fång, sedan har vi varit lyckligt lottade. Det har alltid varit saker av övergående natur. Sår och liknande.

Det känns som om det är länge sedan Azora dog. Trots att det bara är 1 1/2 vecka. Jag tyckte det mesta kändes tämligen meningslöst när hon försvann. Vi hade kämpat och trodde att vi var igenom det värsta.

Hon var ju min häst, inte till salu och perfekt i verksamheten. Vem som helst kunde rida henne. Trygg och lugn som en filbunke.

Ibland tar det ett bra tag att förstå meningen med det som sker. Ibland förstår man aldrig.

Futura såld och levererad

Guldstjärna till alla inblandade; Futura, Ingrid och chaufför Lotta 🙂

Futura har vetat länge att hon skulle flytta till Ingrid och har inte riktigt förstått varför hon inte fick följa med när Ingrid åkte härifrån efter våra träningspass.

Jag släppte taget för ett bra tag sedan och det underlättar också flytten.

När så transporten körde in i morse och vi gick ut i hagen kom Futura oss till mötes. De andra stona stod kvar.

Nog är det intressant?

Hon gick rakt in i släpet och väl på plats i nya stallet gick hon ut i hagen precis som att hon gjort det hela livet.

Hon har hälsat på nya hagkompisen och rullat sig. Goda tecken.

Vi önskar Ingrid och Futura all lycka och glädje framöver.

http://www.gustavsborg.com

Avskedets stund

Tack till alla som hört av sig på olika sätt och beklagat Azoras bortgång. Det visar hur mycket våra djur betyder för oss. De flesta djurägare har varit i vår situation, både med sjuka djur och att behöva ta det sista tunga beslutet. Har man haft lyckan att slippa allt detta så kan man ändå föreställa sig hur det skulle kännas.

Maken och jag har pratat mycket om det nu efteråt och vi är överens om att det är väldigt otäckt att som människa ha den makten (och skyldigheten) att ta ut en häst ur hagen eller köra en hund/katt till veterinärkliniken och avsluta deras liv.

Gör man rätt? Hade hon/han kunnat bli bra? Tankarna slutar inte riktigt snurra, trots att man ju vet att man gjort sitt yttersta. För det mesta väntar man nog snarare för länge än att man rusar iväg och gör något förhastat.

Ett par saker som kändes så respektfullt med Lars sätt att hantera det hela var dels att han kom med vanlig bil och hästsläp. Det var ingen lastbil med container eller liknande som rullade in. Inte ens en hästlastbil.

Möjligen insåg han inte hur ledsna vi var förrän Azora hade fallit och jag låg på knä en bit bort och skakade av gråt. Det går ju att skärpa till sig, prata om ditten och datten och skriva på papper innan fullbordat faktum. Dock har jag ingen aning om vad det stod på dessa papper, men samlad och lugn var jag.

Vi stod kvar på vår parkering under tiden han gjorde klart allt, men vi tittade inte på.

När han sedan körde iväg, körde han sakta, öppnade sin ruta och hälsade oss. Sedan körde han sakta så länge vi såg honom och det kändes så oerhört värdigt.

Vid det laget hade alla ston återgått till att beta, lugnt och fint och vi pratade om att de har en helt annan syn på liv och död. Kanske de vet något som vi inte vet. Kanske att Nangijala finns och att man bara är isär ett litet ögonblick.

Azora – finaste – du fattas oss

I torsdags kväll såg jag att Azora återigen var halt och det såg inte bra ut alls. Vi diskuterade alternativen och det blev en orolig sömn på natten. Igår, fredag, var hon ännu sämre och vi tog det tunga beslutet att släppa taget och låta henne somna in.

Det är ett förfärligt beslut att ta. Innan jag ringde och bestämde definitivt gick vi som i dimma.

Men när vi såg att hon låg ner helt platt i hagen och vilade, omgiven och passad av alla de andra stona, att hon sedan låg kvar trots att de andra gick iväg så kände vi att vi gjorde rätt. En häst som inte kan gå ute i sin flock, äta gräs, vara fri och kunna springa utan smärta, den har inget riktigt hästliv.

Om det bara inte var så svårt att släppa taget!

Vi beställde Lars Andersson med Djurambulansen och han kom med vanlig bil och hästsläp. Han förklarade mycket pedagogiskt hur allt skulle gå till. Vi bestämde att jag skulle vara med henne.

Vi hämtade henne i hagen och stod precis utanför så alla hennes kompisar var med. De stod bredvid oss på andra sidan staketet.

När det var över gick alla iväg och betade. Futura bröt sig ur flocken och gick en bit bort mot staketet där Azora låg. Futura gnäggade till henne, sedan gick hon tillbaka till de andra. Så otroligt sorgligt, men ändå fint. Det kändes skönt att hon var omgiven av alla sina vänner.

Jag trodde att det skulle bli någon liten oro i flocken, men de har bara fortsatt precis som vanligt. Det är bara våra tårar som rinner.

Någon gång, någon annanstans möts vi kanske igen.

Våra älskade barnbarn kom hit och sov över och det skingrade tankarna. Man måste vara här och nu med små barn och vi hade så mysigt. Kanske att vi har en kommande liten hästtjej i familjen för Tyra var helt tagen av Bailarino och han av henne.

Vill hästarna gå på bete?

Ibland undrar jag hur de är funtade 🙂

Våra vill in och inte senare än 19.30 tack. De ston som fick vara ute i paradishagen igår kväll var ytterst irriterade för att vi drog ut på tiden en 10 minuter eller så. Aguila kom i full galopp och lät mig veta att hon minsann aldrig haft en så usel matte och hon skulle minsann anmäla mig för vanvård.

Men alltså hallå, matte och husse vill kunna unna sig lite ledigt!

Jag tror vi får leva med att plocka in dem några timmar på kvällen om knottdj-arna blir lika hemska som ifjol.

Hur gör du?

Vi får väl se hur det går här på Gustavsborg. Om de låter oss få några månader mockningsfritt.

Är det någon som gömt våren hos sig så plocka fram den nu, snälla

De stackars svalor som anlänt hinner väl dö av svält innan de byggt klart sina bo. Jag har inte sett en enda fluga än, inte för att jag sörjer över det precis  😉 men svalorna gör nog.

Vi var på konsert med André Rieu igår. Oj, vilket drag. Imponerande och otroligt glädjefyllt framträdande. Skön avkoppling.

I vardagen jobbar vi vidare med inridning av småtöserna. Cassi verkar redo att sitta på. Divina snart också.

Vi tar det så sakteliga. Jag stod på pallen och viftade med en fleecesjal och bar mig allmänt klumpigt åt och det tog de med ro.

Men det är mer markarbete kvar. Divina behöver mer träning med halten och Cassi med att gå fram.

Det är så mycket enklare att göra det från marken än att sitta på en nyinriden häst och strula från ryggen. Bekvämare för både ryttare och häst.

I fjol släppte vi på bete vid den här tiden. Det gör vi inte i år  😦 Jag antar att alla andra har samma problem?

http://www.gustavsborg.com

MVG till Cassiopeia

Cassi är idag ”inhängd” dvs en bit mot inriden.

Atmosfären var rörigare än nånsin; barnfotbollsmatch intill hagarna, några ston och hingstarna inne, resten ute och alla måste yla till varandra. Himmel, vilket hallå det var.

Futura var först in i ridhuset och fick prova en ny sadel. Hon var ganska taggad av allt oväsen utanför och jag var lite tveksam till hur Cassi skulle ta det.

Hon var orolig när jag gick med henne, men vid uppsittningspallen stod hon helt stilla. Så det slutade med att Ingrid hängde helt fritt från pallen och Cassi stod blickstilla. Mycket duktig flicka!

Bästaste Linda var här och verkade hovarna på Azora bl a. De blev mycket finare. Sakta men säkert går de från Kalle Anka-modell till mer normalt utseende.

Nu gäller det att klara sommarens knott och annat elände. Hon får bara inte drabbas en gång till.

http://www.gustavsborg.com