Tack för 2016!

 

Vi, dvs Kenneth, Ann-Britt och alla hästarna, hoppas att du haft en fin julhelg och vi vill tacka dig för det gångna året.

I december började ett nytt spännande kapitel för oss då vi blev värd för FEEL (Facilitated Equine Experiential Learning)®, en i Sverige alldeles ny utbildning. Här är hästarna våra lärare i personlig utveckling och ger oss självkännedom.

Mia Holm, som tidigare haft en workshop hos oss kommer att vara ansvarig för FEEL-programmet i Sverige. Jag går själv utbildningen (totalt 17 dagar) och kommer att bli certifierad i juni. Därefter kan jag hålla workshops och jobba med enskilda kunder.

Grundarna av Horse Spirit Connections/FEEL, Wendy och Andre från Kanada, är mina lärare och det känns som vi öppnar en ny dörr i vår verksamhet. Våra hästar uppskattar sina nya roller och de var helt magiska på detta första segment.

Med detta kan vi nog med säkerhet säga att vi lämnar avelsdelen, såvida det inte dyker upp någon som absolut vill ha ett föl från någon av våra underbara damer 🙂 Det betyder också att vi behöver det antal hästar vi har. Eventuellt säljer vi någon av de unga hästarna och ersätter med en äldre. Vi får se om det dyker upp en trevlig spekulant och om tycke uppstår från båda parter. Hästarna får välja. Det blir alltid bäst.

Vårens kurser med Hanna Engström är den 6-7 mars och 6-7 maj.

Vi ser fram emot ett fantastiskt 2017 och önskar dig ett Gott Nytt År!

Välkommen!

Ann-Britt & Kenneth

Annonser

Så här få hästar har vi inte haft på flera år

20160531_090012.jpg

Det måste vara minst 5-6 år vi var nere i sju stycken. Kanske ännu längre. Det känns väldigt märkligt när vi tittar ut i stohagen och de bara är fem i flocken. Vi står kvar och undrar vart de andra gömt sig.

Jag hade nässlor med mig i morse och av gammal vana gick jag och delade ut till två hästar till. Mycket underlig känsla när jag fick vända och gå tillbaka till de fem som riggat upp sig vid sina höhögar.

Futura verkar inrätta sig väl i sitt nya hem och det kommer att bli bra. Först när Azora gått bort och vi enbart hade kärnfriska hästar i hagarna insåg jag hur mycket energi som går åt när någon individ inte är ok.

Jag gick alltid lite på spänn och tyckte att nu kanske hon är lite halt igen, eller svullen, eller har gått upp i vikt osv.

Till slut ser man bara problem. Det är länge sedan vi haft ”sjuk” häst. Vårt första halvblod fick hovledsinflammation och vår ponny fång, sedan har vi varit lyckligt lottade. Det har alltid varit saker av övergående natur. Sår och liknande.

Det känns som om det är länge sedan Azora dog. Trots att det bara är 1 1/2 vecka. Jag tyckte det mesta kändes tämligen meningslöst när hon försvann. Vi hade kämpat och trodde att vi var igenom det värsta.

Hon var ju min häst, inte till salu och perfekt i verksamheten. Vem som helst kunde rida henne. Trygg och lugn som en filbunke.

Ibland tar det ett bra tag att förstå meningen med det som sker. Ibland förstår man aldrig.

Avskedets stund

2013-07-14 19.07.49

Tack till alla som hört av sig på olika sätt och beklagat Azoras bortgång. Det visar hur mycket våra djur betyder för oss. De flesta djurägare har varit i vår situation, både med sjuka djur och att behöva ta det sista tunga beslutet. Har man haft lyckan att slippa allt detta så kan man ändå föreställa sig hur det skulle kännas.

Maken och jag har pratat mycket om det nu efteråt och vi är överens om att det är väldigt otäckt att som människa ha den makten (och skyldigheten) att ta ut en häst ur hagen eller köra en hund/katt till veterinärkliniken och avsluta deras liv.

Gör man rätt? Hade hon/han kunnat bli bra? Tankarna slutar inte riktigt snurra, trots att man ju vet att man gjort sitt yttersta. För det mesta väntar man nog snarare för länge än att man rusar iväg och gör något förhastat.

Ett par saker som kändes så respektfullt med Lars sätt att hantera det hela var dels att han kom med vanlig bil och hästsläp. Det var ingen lastbil med container eller liknande som rullade in. Inte ens en hästlastbil.

Möjligen insåg han inte hur ledsna vi var förrän Azora hade fallit och jag låg på knä en bit bort och skakade av gråt. Det går ju att skärpa till sig, prata om ditten och datten och skriva på papper innan fullbordat faktum. Dock har jag ingen aning om vad det stod på dessa papper, men samlad och lugn var jag.

Vi stod kvar på vår parkering under tiden han gjorde klart allt, men vi tittade inte på.

När han sedan körde iväg, körde han sakta, öppnade sin ruta och hälsade oss. Sedan körde han sakta så länge vi såg honom och det kändes så oerhört värdigt.

Vid det laget hade alla ston återgått till att beta, lugnt och fint och vi pratade om att de har en helt annan syn på liv och död. Kanske de vet något som vi inte vet. Kanske att Nangijala finns och att man bara är isär ett litet ögonblick.

10352348_782839758423485_7093192247340108698_n

Azora – finaste – du fattas oss

I torsdags kväll såg jag att Azora återigen var halt och det såg inte bra ut alls. Vi diskuterade alternativen och det blev en orolig sömn på natten. Igår, fredag, var hon ännu sämre och vi tog det tunga beslutet att släppa taget och låta henne somna in.

Det är ett förfärligt beslut att ta. Innan jag ringde och bestämde definitivt gick vi som i dimma.

Men när vi såg att hon låg ner helt platt i hagen och vilade, omgiven och passad av alla de andra stona, att hon sedan låg kvar trots att de andra gick iväg så kände vi att vi gjorde rätt. En häst som inte kan gå ute i sin flock, äta gräs, vara fri och kunna springa utan smärta, den har inget riktigt hästliv.

Om det bara inte var så svårt att släppa taget!

Vi beställde Lars Andersson med Djurambulansen och han kom med vanlig bil och hästsläp. Han förklarade mycket pedagogiskt hur allt skulle gå till. Vi bestämde att jag skulle vara med henne.

Vi hämtade henne i hagen och stod precis utanför så alla hennes kompisar var med. De stod bredvid oss på andra sidan staketet.

När det var över gick alla iväg och betade. Futura bröt sig ur flocken och gick en bit bort mot staketet där Azora låg. Futura gnäggade till henne, sedan gick hon tillbaka till de andra. Så otroligt sorgligt, men ändå fint. Det kändes skönt att hon var omgiven av alla sina vänner.

Jag trodde att det skulle bli någon liten oro i flocken, men de har bara fortsatt precis som vanligt. Det är bara våra tårar som rinner.

Någon gång, någon annanstans möts vi kanske igen.

Våra älskade barnbarn kom hit och sov över och det skingrade tankarna. Man måste vara här och nu med små barn och vi hade så mysigt. Kanske att vi har en kommande liten hästtjej i familjen för Tyra var helt tagen av Bailarino och han av henne.

Koltrastens sång väcker minnen

img_20160327_201145.jpg

Himlen stod i brand och det blev en bra avslutning på en blåsig och regnig dag.

Hästarna kom in 18.30 och tyckte att vi var inte mycket värda som inte räddat dem tidigare.

Jag släppte ut en uttråkad katt nu 20.15 och fick då höra koltrastens underbara stämma. Den påminner mig alltid om tiden när vi bodde i Stockholm och jag ringde mina föräldrar i Skåne på våren. Vi kunde ha snö, kallt och bistert, men när jag ringde ”hem” hörde jag koltrasten och det var den vackraste musik för mina öron.

Fortfarande väcker sången samma känslor. En längtan efter vår, värme och att hälsa på mina föräldrar. Det sista låter sig inte göras längre, men jag hoppas att koltrasten sjunger där de befinner sig också. ❤

Vilken underbar morgon

img_20151213_120645.jpg

Vi hade fint övernattningsbesök i form av barnbarnet 2 1/2 år. Jag vaggades till sömns av hans lugna andetag från sängen bredvid mig.

Mindre underhållande var att första reveljen gick klockan 04.55. Kära nån! Jag lyckades övertala honom att vid den tiden på morgonen är mormor den allra tristaste person man kan umgås med. Nästa gång jag tittade på klockan var den 08.02. Betydligt mer min stil. Grabben verkade också nöjd med tillvaron och mormor var rolig igen.

Jag vet inte när jag sovit så gott senast. Kände mig nästan pånyttfödd 🙂

Solen sken och det var helt vindstilla när vi släppte ut hästarna. Man får passa på att njuta.

Jag noterade att till och med manen är blank på våra hästar. Helt utan glansspray eller överdriven borstning. Det måste alltså vara det magiska pulvret, det vill säga Biopromin, som börjar verka. Nu har de ätit det någon månad, så det borde visa resultat.

Även min kunds ”maghästar” blir stadigt bättre. Mycket trevligt. Det är alltid tråkigt att sälja något som inte fungerar 😉 även om man aldrig kan utlova 100 % resultat till alla.

img_20151213_120441.jpg